Jens Gunnarsson

Jens Gunnarsson

4 februari 2016

Judarna enligt Rosenius


I sin kommentar till Romarbrevet skrev Carl Olof Rosenius (1816-1868) att...

Det jordiska Israel är fortfarande utvalt av Gud
Det är visserligen bara de kristna som utgör ”Guds sanna, benådade folk” men Israel har inte för alltid övergivits av Gud, som ”ännu har sina fridstankar om det avfallna Israel”. Ja, ”den evige Fadern känner dem ännu såsom sitt förbundsfolk och vill ännu en gång i nåd mottaga dem”, ty ”[Gud] håller deras avkomlingar kära", och ”står alltid fast vid sitt förbund”. ”Nu har han en gång kallat Abrahams efterkommande att vara hans eget folk framför alla andra släkter på jorden … Vad han sålunda givit dem, skall han aldrig återtaga”
 
Gud skingrade visserligen judarna ifrån sitt land
”då de avföllo från Herren … icke … hyllade Sonen, utan förkastade honom … vad gjorde då Herren Gud med dem? … han … lät … såsom med en storm bortsopa dem från deras fäders land, lät förstöra deras stad, jämmerligen förgöra massan av folket och förskingra de överblivna kring hela jorden."
 
Men de ska omvända sig till Gud igen
De senaste 2000 åren har mängder av hedningar omvänt sig, men ”när ’hedningarnas fullhet har ingått’, nämligen i Kristi församling … då följer … den stora väckelsen och omvändelsen i Israel.” ”’Jerusalem skall vara förtrampat av hedningarna, till dess hedningarnas tider varda fullbordade’. … Då denna är fullbordad … då kommer judarnas tid”, för det ska ske en ”framtida omvändelse” av ”det lekamliga Israel” som ska leda till Israels ”upprättelse, vilket [Gud] i sitt ord förutsagt, och vilket därför även måste inträffa”.

Och riket ska än en gång tillfalla Israel
”Att en salig tid skall komma för Israel, därom talar … t ex 5 Mos 4:29-31 … Hos 3:4-5 … Matt 23:39; Luk 13:35; 21:24; Apg 1:6-7” ”De anförda profetiska orden [Jes 27; Jes 59; Jer 31] innebära ett löfte om Israels slutliga omvändelse” och ”detta verk skall han fullborda, när han andligen återkommer för att ’åter upprätta riket åt Israel’ (Apg 1:5-6)”

Vilket hela världen kommer att välsignas av
”Denna Israels omvändelse skall bliva till den största andliga välsignelse för den övriga världen”, och det blir ”det väldigaste bevis på Guds ords sanning, då även detta avslutningsstycke i Guds stora plan till människosläktets frälsning inträffar”, ty ”deras omvändelse skall medföra de härligaste frukter för den övriga världen”.


Källa: Rosenius, C. O., Pauli Brev till Romarna, senare delen, Stockholm: Evangeliska Fosterlands-stiftelsens bokförlag, 1931, s. 121-173.

21 augusti 2015

Det finns en Sanning – men den är varken modern eller postmodern!


Modernitetens dike – JAG har sanningen!
Efter en medeltid som i någon mån satte Gud i centrum kom den ”upplysning” (nedsläckning) som ledde till moderniteten. Modernitetens positivistiska anspråk bestod i att människan utan Gud påstods kunna finna den enda sanningen. En illusion av fullständig objektivitet, skild från Gud (all objektivitets källa). Utan Gud var dock detta en återvändsgränd, för hur skulle en människa – i all hennes begränsning – kunna veta allt och förhålla sig fullständigt objektiv till hela universum? Därför gick vi snart över i det andra diket…

Postmodernitetens dike – INGEN har sanningen!
Vi insåg strax att en människa inte själv kan bära på hela sanningen, ty människan är begränsad, subjektiv och saknar fågelperspektiv. Och eftersom människan (inte Gud) ansågs vara alltings mått, och nu visat sig vara subjektiv, då måste ju hela världen också vara subjektiv? Om Gud inte finns, då kan vi aldrig komma åt en objektiv sanning! Men tänk om Gud finns…

Den raka Vägen – GUD har sanningen!
Mitt emellan dessa diken går den judisk-kristna traditionen, vars heliga skrifter å ena sidan utbrister ”Hur outgrundliga är inte för mig dina tankar, Gud?” – människan kan alltså inte själv greppa Gud eller vara fullständigt objektiv. Men de vittnar också om att ”Han förkunnar sitt ord för Jakob, sina lagar och bud för Israel. Så har han inte gjort för något annat folk, de känner inte hans domar.” Vi kan alltså veta någonting. Men inte om vi kastar ut Gud ur bilden…

Ateismens återvändsgränd
... för vad är vårt förnuft om Gud inte finns? Svar: En dators processor i vår hjärna, som i grunden utgörs av att fysiska partiklar (elektroner, kvarkar…) slumpvis kastas omkring men för oss framstår som förnuftiga resonemang – knappast kapabelt eller tillförlitligt för att kunna komma fram till någon objektiv eller ens egentlig ”kunskap” (i filosofisk mening)! 

Teismens lösning
Men om Gud har designat förnuftet, så att det efterliknar hans objektiva förnuft, skapat för att kunna bära på egentlig kunskap, ja då kan vi faktiskt veta någonting – och kunskapen är vare sig fullständigt subjektiv (utan innehåll) eller fullständigt objektiv (omfattande allt). Som Paulus säger förstår vi ”endast till en del”.

Slutsatsen
Därför har modernismen fel, för du som människa är ”bara en människa och inte en gud, hur mycket du än i ditt hjärta tycker dig vara en gud.” (Hes 28:2) Och likaså har postmodernismen fel, för Jesus säger att han har kommit ”för att vittna om sanningen [och] var och en som är av sanningen lyssnar till min röst.” (Joh 18:37)

16 november 2014

Helande på gatan

Idag gjorde jag någonting nytt. Jag följde med några andra kristna för att gå ut och be för sjuka på stan.

Till en början var det många som antingen inte ville prata med oss, eller inte hade något de behövde bli botade ifrån, och några blev inte märkbart helade trots att vi bad. Men när vi kom till järnvägsstationen började Gud verka. 

Precis innan dess mötte vi en vänlig kristen kvinna som sade att hon inte tyckte att det var bra att vi bad för folk på det här sättet, eftersom Gud inte alltid helar när man ber. Det synsättet kan jag förstå, och jag är glad över att hon vill att vi som kristna inte ska göra något ovist. Men av förklarliga skäl (att så många blev helade senare) kan jag inte längre hålla med henne…
     Den förste vi bad för på stationen hade igår blivit kastad av sin häst, och hade därför en nackskada som gjorde ont. När min vän bad för honom försvann smärtan, och mannen undrade förvånat ”Hur gjorde ni det där?”. Min vän förklarade att han inte hade gjort någonting, men att Jesus hade helat honom.
     Därefter bad jag för några barn (som var härligt öppna för Gud), och en som hade ont i knät fick mindre ont i knät, och då ville en annan kille som hade ont i hälen också få förbön, och ju mer vi bad för honom desto mer försvann smärtan också i hans fot (vilket förvånade honom). Ett tredje barn blev också helad när min vän bad för honom. Gud blev verklig för dessa barn, i deras oskadade barnatro. Vi måste nog alla bli som barn för att komma in i Guds rike…
     Nästa person jag bad för blev inte alls helad, men var tacksam för min visade omsorg.
     Därefter bad jag för en tjej som hade ont i nacken (och tydligen hade haft det sedan länge). Hon sade att hon bara en timme tidigare hade haft en konstig andlig upplevelse, och nu visste hon inte vad hon skulle tro, för när jag bad för henne blev hon helad omedelbart. Hon började gråta och var märkbart berörd av att Gud kom till henne och helade henne, och vi berättade för henne att Jesus älskar henne, och hon ville jättegärna ha en Bibel.
     Sedan bad min kompis för en kille som hade ont i knät. Smärtan försvann genast, och killen undrade också hur vi hade gjort det, och då svarade vi att det var Jesus som hade gjort det.
     Många människor hade ingen skada, eller ville inte ha förbön, och några blev inte heller helade när vi bad. Men det var ändå värt det, pga. alla dem som faktiskt blev helade.
     På kvällen träffade jag också en man och hans flickvän, och mannen berättade att han hade svårt att tro på en god Gud (pga. jobbiga händelser i det förflutna), men gick med på att jag bad för en nervskada han hade på ett känsligt ställe, som just då gjorde mycket ont. Jag bad, och han blev genast bättre, vilket han var märkbart förundrad över. Flickvännen kunde inte tro på det (”Va?! På riktigt?!!”), och själv sade han ”nu vart det lite läskigt”…). Jag fick säga några mer ord om Jesus, och sedan gick de förundrade därifrån.

Jag är ingen superkristen, och jag bad inte på något speciellt sätt – jag bad okonstlat, men Gud helade. Gud gillar nog vår barnsliga frimodighet, för han vill så gärna se människor botade och komma till tro på honom, så vi bör inte vara rädda för att be för folk. 
     I denna video kan ni se hur det team som jag var ute med brukar göra när de ber för folk på stan: